Jag har typ ingen lust att blogga just nu.
Är inne i en väldigt jobbig period, och jag gråter varje dag.
Allt från för att nånting är sorgligt på tv, till för lite glass hemma, till verkligeheten och livet.
Minsta lilla får verkligen igång mig.

I förrgår började vi göra om i Izzis gamla rum. När jag tog ner Nalle Puh- märkena på väggen kom tårarna.
Det gick bara inte att hindra.
Allting är så jävla verkligt just nu. Jag ser allt som händer i HD-kvalité med världens bästa surroundsystem.
Världen som jag kände den är så annorlunda nu. Och det är nu jag börjat inse det. Det skrämmer mig något fruktansvärt. Och jag saknar Izzi så jag vill skrika.
Varje dag tittar jag på bilder på honom och hjärtat sätter sig i halsgropen.
Jag vet att han inte är min biologiskt, eller för den delen juridiskt. Men han är min i hjärtat. Jag var den första som höll honom, såg honom, matade honom. Vi satt hud mot hud medan de sydde ihop Anna på operationsavdelningen och jag pratade med honom. Höll hans små händer, smekte hans rygg, älskade honom.
Usch, nu börjar jag gråta igen..

 

Och inte nog med alla känslor så är jag "medicin-lös" då jag inte tagit mig i kragen för att ta mig till Alvik och Behandlingsenheten Väst.
Varit medicinlös i en vecka nu och jag märker nog av det mer än jag tror.
Det är sjukt hur man kan vara så i behov av hjälpmedel när man har alla förutsättningar runtomkring sig för att må bra.
Och ändå gör man det inte.

Jag bor med finaste Jools, får en till misse på måndag, ekonomin just nu är bra ställd, jag har stöd omkring mig i form av världens bästa familj och jobbet flyter på bättre än jag trodde och jag är motiverad att göra mina arbetsuppgifter till 100%.
Så vad FAN är det då jag saknar?



(hoppsan, det blev ett blogginlägg trots omotivationen i början)

Idag tänkte jag pallra mig hemåt, skriva ut mig. Om de tillåter det dvs.
Allt för att få umgås det sista lilla med Anna och Izzi innan de flyttar.
Det är kanske tokigt (eller helt logiskt?) att jag kommer sakna dem. Det kommer bli konstigt att inte tänka i "barn-banor". Att kunna ta ut alla pluppar ur vägguttagen. Bort med haspar och sånt.
Det här är ett slut jag aldrig trodde jag skulle vara med om.

Men som sagt, lite tid får jag med dem innan de åker. De åker långt...


Nej, nu ska jag inte deppa ihop det första jag gör på morgonen.
Idag blir det hemfärd iaf. Jag ska äta nudlar och grillad kyckling och jag kommer bli mätt som en plätt.
Får se sen om jag drar till Jools, han har ju ändå mina hemnycklar.

Jaja, jag hör av mig sen. Puss....

Godmorgon!
Idag är det äntligen en vanlig dag och helgdagarna är slut. Man blir ju tokig på alla affärers bisarra öppettider när det är dec/jan, de tror typ att ingen vill handla.
Anyhow. Idag blir det lunch med mormor och sen får vi se om jag drar ut till Jools för lite mys och pyssla om honom. Han är typ lite hängig just nu så jag tänkte att jag kunde komma förbi med daimglass och redbull.
Men jag får se, det är ju en bit ut till Haninge (där han bor) och imorgon kommer jag vara ifrån avdelningen nästan hela dagen, så det blir till att känna efter hur mycket jag orkar (mentalt).

Var ännu en jobbig kväll igår. Pratade med Anna om vad hon tar med sig och vad hon lämnar kvar när hon flyttar. När hon berättade att hon tar vår gemensamma lilla katt Fizan så sprack bubblan och jag grät som ett litet barn. Råsa kommer bli ensam. Jag kommer bli ensam.
Hon tar med sig både Izzi och Fizan. Jag önskar hon kunde lämna någon av dom men det går ju inte. Fizan är Izzis och Izzi kan hon ju verkligen inte lämna. Tyvärr.
Allting är så verkligt nu.

Det var igår som det slog mig tror jag. Slog till riktigt hårt.
Hur situationen ser ut.
Att jag snart, vid endast 24 års ålder, kommer att vara skild.
Att jag kanske redan denna vecka, får åka hem till en tom lägenhet.
Att Izzi kanske snart försvinner ur mitt liv.
Att allting går så sjukt fort fram, och att det redan pratas om vem som ska flytta in i Annas ställe kväver mig.

Jag får panik. Känner mig trängd. Kroppen hamnar i obalans och matlusten försvinner när jag tänker på det.
Det var inte såhär jag tänkte mig mitt liv för 5 år sedan. Inte alls.
Jag trodde jag skulle leva lycklig med mitt livs kärlek, ha barn, fast jobb och inga ätstörningar.
Att jag steg upp på morgonen och kände att "fan vad jag är glad att jag lever".

Istället sitter jag som sagt här. På psyk.
5 överdoser/suicidförsök under 2013.
Soon to be divorced.
Ätstörningarna har jag knappt ens lagt energi på att försöka ändra på. Allt annat har varit "viktigare".

Med försöket att försörja en familj och med en hyra på 7010 spänn med en usel vårdlön, har jag bränt ut mig, blivit sjukskriven och får äta medicin som ska hjälpa mig att inte vilja dö (som att den funkar liksom...)


Mitt liv har tagit en sån vändning 2013. En vändning och ner i skiten där jag aldrig trodde jag skulle sitta.
Men nu är det 2014. Ett förhoppningsvis bättre år väntar. Ett år där jag och Anna kan komma överens.
Där jag får träffa Izzi och komma närmare honom. Lära känna honom och ha honom ibland för mig själv.
Där jag kan jobba som jag ska.
Ett år utan självmordsförsök och utan dåliga impulser.
Ett år av självbehärskning, hälsa och välmående.


Är det för mycket begärt.....?

Uppe med tuppen idag. Vet inte riktigt varför, kanske för att jag tog nattmedicinen redan vid 21 igår.
Tur som sjutton att de ställer fram kaffe vid 6 iaf. Tyvärr är det bara en kanna, men är man i god tid så får man sig en kopp eller två.
Borde väl somna om, men har verkligen ingen ro i kroppen.

Anyhow, idag kommer Sessan och Jools och ska spela UNO och fika med mig. Ska bli jättetrevligt och jag är taggad!
Innan dess har jag satt mig fan på att tvätta och gå till donken. Får se om jag pallar donken, men tvätta ska jag iaf. Punkt.

 

Sen kan jag också berätta att självklart var mitt simkort för litet för Klaras mobiltelefon = jag har ingen iPhone. Ska se om jag lyckas orka ta mig till Teknikmagasinet i eftermiddag också, för att köpa en adapter. Behöver verkligen en bättre telefon. Eller om mormor skulle kunna hjälpa mig med en ny. Aja, får se hur det blir. Men bara så ni vet så kan jag inte ta emot sms från alla just nu. Vissa försvinner i cyberrymden, bland annat de som kommer från iPhone.

Än så länge verkar bara Jools mess komma fram.

 

Tjing!

Frustrationen är total.
Hur människor kan vara så otroligt pantade och envisa på samma gång. Blir så arg att jag gråter över denna oförmåga att förstå andras situationer och samtidigt vara kaxig och självsäker.

Hursom, jag har slutat gråta nu iaf och har ätit ett äpple (ja Joel, jag sköljde det noga).
Snart blir det kvällste och sen får vi se. Hänger väl på facebook hela kvällen som så många andra kvällar. Önskar att jag hade nåt gott, sött och fettigt att mumsa på men jag har inte haft en tanke på att gå och handla det förrän nu och nu är det för sent.

Så har man varit på lunch med morsan. Caesarsallad fick det bli. Kommer inte ihåg vad stället hette, nånting med "ciao ciao". Mando? Mundo? Mongo? Äh, kommer inte ihåg...

Anyhow, det var supermys och trevligt och efter det gick vi på en liten shoppingrunda på Kungsholmen. Slutade med att jag kom tillbaka till avdelningen med massa smink och ett par byxor.
Sjukt nöjd, även om det sved lite i plånboken!
Om inte allt för lång tid hoppas jag att försäkringskassan ger mig cash. Såhär kan man ju inte ha det.
Har ju räkningar att betala liksom.

Nu är jag iaf tillbaka på avdelningen lagom i tid till 14-fikat. Med andra ord, coffee-time!!
Om några timmar kommer mormor med lite stuff och imorgon blir det lunch med pappa och lillasyster.
Mina nära och kära <3

Somnade till South Park igår. Ganska så mysigt.
Dock vaknade jag i mina detox-svettningar imorse. Det är sjukt hur kroppen renar sig själv. För jag antar att det är det den gör, renar sig från alkoholen. Svettas ut alla gifter.
Men inte fan är det kul för mig att vakna i genomblöta lakan och frysa. Pinsamt också, men tur att ingen ligger bredvid mig.

Igår var Anna och Izzi förbi. Äntligen fick jag pussa och mysa med Izzi som jag inte träffat på jättelänge! Var så skönt att få burra in näsan i hans lilla hals och klappa på hans lilla rumpa (ja ni får ta det). Älskar honom så ofantligt.

Min andra lilla (stora?) älskling var här också. Fipplade lite med datorn och tog en promenix till Lidl. Mysigt värre! Förutom att min rumskamrat envisades med att vara på rummet hela tiden så att man inte kunde prata ostört (mummel).

Anyhow. Idag blir det först lunch med mamma och mormor, sen bär det av för att fixa personbevis. Jag och Anna ska nämligen skilja oss.
Ja, ni hörde rätt.
Det är ett gemensamt beslut och vi båda känner oss nöjda med det. Självklart är det tråkigt att vi inte fått det att funka, men sånt är livet. Bättre skiljas och vara vänner än att fortsätta och vara ovänner.

Så. Nu vet ni det.