Jag har typ ingen lust att blogga just nu.
Är inne i en väldigt jobbig period, och jag gråter varje dag.
Allt från för att nånting är sorgligt på tv, till för lite glass hemma, till verkligeheten och livet.
Minsta lilla får verkligen igång mig.

I förrgår började vi göra om i Izzis gamla rum. När jag tog ner Nalle Puh- märkena på väggen kom tårarna.
Det gick bara inte att hindra.
Allting är så jävla verkligt just nu. Jag ser allt som händer i HD-kvalité med världens bästa surroundsystem.
Världen som jag kände den är så annorlunda nu. Och det är nu jag börjat inse det. Det skrämmer mig något fruktansvärt. Och jag saknar Izzi så jag vill skrika.
Varje dag tittar jag på bilder på honom och hjärtat sätter sig i halsgropen.
Jag vet att han inte är min biologiskt, eller för den delen juridiskt. Men han är min i hjärtat. Jag var den första som höll honom, såg honom, matade honom. Vi satt hud mot hud medan de sydde ihop Anna på operationsavdelningen och jag pratade med honom. Höll hans små händer, smekte hans rygg, älskade honom.
Usch, nu börjar jag gråta igen..

 

Och inte nog med alla känslor så är jag "medicin-lös" då jag inte tagit mig i kragen för att ta mig till Alvik och Behandlingsenheten Väst.
Varit medicinlös i en vecka nu och jag märker nog av det mer än jag tror.
Det är sjukt hur man kan vara så i behov av hjälpmedel när man har alla förutsättningar runtomkring sig för att må bra.
Och ändå gör man det inte.

Jag bor med finaste Jools, får en till misse på måndag, ekonomin just nu är bra ställd, jag har stöd omkring mig i form av världens bästa familj och jobbet flyter på bättre än jag trodde och jag är motiverad att göra mina arbetsuppgifter till 100%.
Så vad FAN är det då jag saknar?



(hoppsan, det blev ett blogginlägg trots omotivationen i början)