Inte alls peppad på någonting.
Har en obehaglig känsla i magen efter läkarsamtalet igår.
Fanns ingen plats på avdelning 51 ("åk till psykakuten och hoppas att du kommer in på avd.1 så länge...!").
Humöret igår pendlade som vädret under vintern. Ena stunden var jag glad som en hund, sen vände det på två röda och jag ville dö igen.
Som "tur" var så var det fullt ös på jobbet igår. Kom dit två timmar innan jag började och så fort jag satte foten innanför dörren fanns det saker som skulle fixas. Personer som kom. Papper som skulle kollas igenom. Brukare att prata med.
Så under ca 9 timmar var jag superstressad till max, men slapp iaf tänka för mycket på det som sas på läkarsamtalet.
Inga mediciner fick jag med mig därifrån heller. Ska dit på måndag igen och gå igenom medicinlistan, vilket känns totalt värdelöst just nu. Speciellt eftersom jag inte har råd att hämta ut medicinerna på en månad heller.
Så jag får väl bara bita i det sura äpplet och må såhär ett tag till. Haaah, blir tårögd bara jag tänker på att det ska vara såhär ännu längre.
Men "förhoppningsvis" kan jag packa väskan på måndag och flytta in på femtioettan några dagar.
Halva jag skriker att jag inte har tid med sånt tjafs, och andra halvan bara skriker efter hjälp just nu.
Sitter i ett limbo av skit helt enkelt.

Klarar sig jobbet utan mig? (Känns som jag fuckat upp tillräckligt för mina kollegeor genom att vara sjuk)
Klarar sig Jools och katterna utan mig? (Ja det gör de säkert, han har ju sin nya dator nu...)
Klarar JAG av att fortsätta på samma gamla spår utan medicin och hjälp?
VAD ska jag prioritera just nu, att få må dåligt på en avdelning full av kompetenta människor, eller ska jag bara bita ihop och fortsätta och hoppas (för alla övre makter) på att det inte blir bakslag, överdosering och sjukhus på tvång? För tvång lär det bli, som sagt, ingen tid att må dåligt just nu. Personer behöver att jag är stabil.

(HAAAAAAAHHHAAAAAA)

Ja det sistnämnda låter ju som en dålig idé, men innan det händer kanske jag kan göra någon nytta för någon iaf... Om jag biter tillräckligt hårt i läppen, bara står ut ett litet tag till, tills övergången på jobbet har gått igenom. Sen kan jag kanske slappna av. Låta tårarna komma. Låta ångesten få ta överhanden för en stund, visa sig, så jag faktiskt kan släppa ut den och förhoppningsvis bli av med en del av den....



/J