Idag läggs jag in igen, på femtioettan.
Känns.... "bra".
Har inte varit riktigt mig själv på sistone. Inte haft det humöret jag borde ha varit på och ångesten har funnits med konstant, även när jag skrattat så det känts i magen. Har känt att jag inte förtjänar att vara glad, lycklig, välmående.
Som det känns just nu så är det som att så fort jag tar steget in på avdelningen kommer jag bryta ihop. Inte förrän jag är där kommer jag känna att det är okej att må dåligt.
Okej att bara vara.
Okej att gråta.

Har inte haft möjligheten att bryta ihop, bara vara, gråta. Har stått emot otaliga gånger och jag känner hur huvudet bara är fyllt av sparade tårar som väntar på att komma ut.
Äntligen!

Om ens då.....