Päpplen!
Alla <3 Dag
Ödet.
TBS
Apor är söta.
För henne.
Liten men tuff?
Nja inte riktigt kanske. Eller nje, varken liten eller särskilt tuff.
Iallafall inte idag. Gårdagen blev verkligen det ultimata testet för min kropp och psyke.
Så... Igår sov jag till klockan 14. Sjukt mysko känsla att vakna till 14-fikat men dricka kaffe som om klockan var 8.
Och inte nog med att det var konstigt att vakna, jag hade de sjukaste jobbdrömmarna och när en i personalen försökte väcka mig var jag paralyserad. Jag hörde precis allt hen (kommer inte ihåg vem det var) försökte säga mig, men jag kunde inte för allt i världen röra läppar eller kropp. Inte ens slå upp ögonen.
Fick panik.
Efter kanske 5-10min lyckades jag slita mig ur koman.
Riktigt ruggigt faktiskt. Trodde seriöst att jag fått en propp i hjärnan eller något. Alla symptomen stämde liksom.
Och sedan dess har kroppen gått på sparlåga, varit utmattad och i princip hela kroppen var rädd för att somna om.
Så till kvällen tog jag mina Theralendroppar, satte på South Park och hoppades på det bästa.
Men då. Preciiiiiiis när jag börjar känna lugnet och tröttheten komma över mig så hör jag något genom hörlurarna.
Plaskande, stönande, hostande.
Självklart sitter min rumskamrat och kräks bakom skärmväggen i samma rum.
Så jag slängde mig efter min mobil, sprang ut i korridoren i bara t-shirt och hotpants (kan ju tillägga att jag inte visar mina ben nakna utom i yttersta nödfall, och detta var ett sådant), ropade på personal och började hyperventilera och gråta.
Gick inte in på mitt rum igen på säkert 30-60min (minnet är svagt).
Arg, ledsen och ångest över öronen hade jag...
Aja, nog om detta. Idag blir det lunch med mamma och nån gång sen ska jag väl träffa Jools. Vet inte vad vi ska hitta på, men ses ska vi väl.
/J
Iallafall inte idag. Gårdagen blev verkligen det ultimata testet för min kropp och psyke.
Så... Igår sov jag till klockan 14. Sjukt mysko känsla att vakna till 14-fikat men dricka kaffe som om klockan var 8.
Och inte nog med att det var konstigt att vakna, jag hade de sjukaste jobbdrömmarna och när en i personalen försökte väcka mig var jag paralyserad. Jag hörde precis allt hen (kommer inte ihåg vem det var) försökte säga mig, men jag kunde inte för allt i världen röra läppar eller kropp. Inte ens slå upp ögonen.
Fick panik.
Efter kanske 5-10min lyckades jag slita mig ur koman.
Riktigt ruggigt faktiskt. Trodde seriöst att jag fått en propp i hjärnan eller något. Alla symptomen stämde liksom.
Och sedan dess har kroppen gått på sparlåga, varit utmattad och i princip hela kroppen var rädd för att somna om.
Så till kvällen tog jag mina Theralendroppar, satte på South Park och hoppades på det bästa.
Men då. Preciiiiiiis när jag börjar känna lugnet och tröttheten komma över mig så hör jag något genom hörlurarna.
Plaskande, stönande, hostande.
Självklart sitter min rumskamrat och kräks bakom skärmväggen i samma rum.
Så jag slängde mig efter min mobil, sprang ut i korridoren i bara t-shirt och hotpants (kan ju tillägga att jag inte visar mina ben nakna utom i yttersta nödfall, och detta var ett sådant), ropade på personal och började hyperventilera och gråta.
Gick inte in på mitt rum igen på säkert 30-60min (minnet är svagt).
Arg, ledsen och ångest över öronen hade jag...
Aja, nog om detta. Idag blir det lunch med mamma och nån gång sen ska jag väl träffa Jools. Vet inte vad vi ska hitta på, men ses ska vi väl.
/J
Inläggning
Idag läggs jag in igen, på femtioettan.
Känns.... "bra".
Har inte varit riktigt mig själv på sistone. Inte haft det humöret jag borde ha varit på och ångesten har funnits med konstant, även när jag skrattat så det känts i magen. Har känt att jag inte förtjänar att vara glad, lycklig, välmående.
Som det känns just nu så är det som att så fort jag tar steget in på avdelningen kommer jag bryta ihop. Inte förrän jag är där kommer jag känna att det är okej att må dåligt.
Okej att bara vara.
Okej att gråta.
Har inte haft möjligheten att bryta ihop, bara vara, gråta. Har stått emot otaliga gånger och jag känner hur huvudet bara är fyllt av sparade tårar som väntar på att komma ut.
Äntligen!
Om ens då.....
Känns.... "bra".
Har inte varit riktigt mig själv på sistone. Inte haft det humöret jag borde ha varit på och ångesten har funnits med konstant, även när jag skrattat så det känts i magen. Har känt att jag inte förtjänar att vara glad, lycklig, välmående.
Som det känns just nu så är det som att så fort jag tar steget in på avdelningen kommer jag bryta ihop. Inte förrän jag är där kommer jag känna att det är okej att må dåligt.
Okej att bara vara.
Okej att gråta.
Har inte haft möjligheten att bryta ihop, bara vara, gråta. Har stått emot otaliga gånger och jag känner hur huvudet bara är fyllt av sparade tårar som väntar på att komma ut.
Äntligen!
Om ens då.....
Inläggning och medicin?
Inte alls peppad på någonting.
Har en obehaglig känsla i magen efter läkarsamtalet igår.
Fanns ingen plats på avdelning 51 ("åk till psykakuten och hoppas att du kommer in på avd.1 så länge...!").
Humöret igår pendlade som vädret under vintern. Ena stunden var jag glad som en hund, sen vände det på två röda och jag ville dö igen.
Som "tur" var så var det fullt ös på jobbet igår. Kom dit två timmar innan jag började och så fort jag satte foten innanför dörren fanns det saker som skulle fixas. Personer som kom. Papper som skulle kollas igenom. Brukare att prata med.
Så under ca 9 timmar var jag superstressad till max, men slapp iaf tänka för mycket på det som sas på läkarsamtalet.
Inga mediciner fick jag med mig därifrån heller. Ska dit på måndag igen och gå igenom medicinlistan, vilket känns totalt värdelöst just nu. Speciellt eftersom jag inte har råd att hämta ut medicinerna på en månad heller.
Så jag får väl bara bita i det sura äpplet och må såhär ett tag till. Haaah, blir tårögd bara jag tänker på att det ska vara såhär ännu längre.
Men "förhoppningsvis" kan jag packa väskan på måndag och flytta in på femtioettan några dagar.
Halva jag skriker att jag inte har tid med sånt tjafs, och andra halvan bara skriker efter hjälp just nu.
Sitter i ett limbo av skit helt enkelt.
Klarar sig jobbet utan mig? (Känns som jag fuckat upp tillräckligt för mina kollegeor genom att vara sjuk)
Klarar sig Jools och katterna utan mig? (Ja det gör de säkert, han har ju sin nya dator nu...)
Klarar JAG av att fortsätta på samma gamla spår utan medicin och hjälp?
VAD ska jag prioritera just nu, att få må dåligt på en avdelning full av kompetenta människor, eller ska jag bara bita ihop och fortsätta och hoppas (för alla övre makter) på att det inte blir bakslag, överdosering och sjukhus på tvång? För tvång lär det bli, som sagt, ingen tid att må dåligt just nu. Personer behöver att jag är stabil.
Har en obehaglig känsla i magen efter läkarsamtalet igår.
Fanns ingen plats på avdelning 51 ("åk till psykakuten och hoppas att du kommer in på avd.1 så länge...!").
Humöret igår pendlade som vädret under vintern. Ena stunden var jag glad som en hund, sen vände det på två röda och jag ville dö igen.
Som "tur" var så var det fullt ös på jobbet igår. Kom dit två timmar innan jag började och så fort jag satte foten innanför dörren fanns det saker som skulle fixas. Personer som kom. Papper som skulle kollas igenom. Brukare att prata med.
Så under ca 9 timmar var jag superstressad till max, men slapp iaf tänka för mycket på det som sas på läkarsamtalet.
Inga mediciner fick jag med mig därifrån heller. Ska dit på måndag igen och gå igenom medicinlistan, vilket känns totalt värdelöst just nu. Speciellt eftersom jag inte har råd att hämta ut medicinerna på en månad heller.
Så jag får väl bara bita i det sura äpplet och må såhär ett tag till. Haaah, blir tårögd bara jag tänker på att det ska vara såhär ännu längre.
Men "förhoppningsvis" kan jag packa väskan på måndag och flytta in på femtioettan några dagar.
Halva jag skriker att jag inte har tid med sånt tjafs, och andra halvan bara skriker efter hjälp just nu.
Sitter i ett limbo av skit helt enkelt.
Klarar sig jobbet utan mig? (Känns som jag fuckat upp tillräckligt för mina kollegeor genom att vara sjuk)
Klarar sig Jools och katterna utan mig? (Ja det gör de säkert, han har ju sin nya dator nu...)
Klarar JAG av att fortsätta på samma gamla spår utan medicin och hjälp?
VAD ska jag prioritera just nu, att få må dåligt på en avdelning full av kompetenta människor, eller ska jag bara bita ihop och fortsätta och hoppas (för alla övre makter) på att det inte blir bakslag, överdosering och sjukhus på tvång? För tvång lär det bli, som sagt, ingen tid att må dåligt just nu. Personer behöver att jag är stabil.
(HAAAAAAAHHHAAAAAA)
Ja det sistnämnda låter ju som en dålig idé, men innan det händer kanske jag kan göra någon nytta för någon iaf... Om jag biter tillräckligt hårt i läppen, bara står ut ett litet tag till, tills övergången på jobbet har gått igenom. Sen kan jag kanske slappna av. Låta tårarna komma. Låta ångesten få ta överhanden för en stund, visa sig, så jag faktiskt kan släppa ut den och förhoppningsvis bli av med en del av den....
/J
Ja det sistnämnda låter ju som en dålig idé, men innan det händer kanske jag kan göra någon nytta för någon iaf... Om jag biter tillräckligt hårt i läppen, bara står ut ett litet tag till, tills övergången på jobbet har gått igenom. Sen kan jag kanske slappna av. Låta tårarna komma. Låta ångesten få ta överhanden för en stund, visa sig, så jag faktiskt kan släppa ut den och förhoppningsvis bli av med en del av den....
/J
