Nja inte riktigt kanske. Eller nje, varken liten eller särskilt tuff.
Iallafall inte idag. Gårdagen blev verkligen det ultimata testet för min kropp och psyke.

Så... Igår sov jag till klockan 14. Sjukt mysko känsla att vakna till 14-fikat men dricka kaffe som om klockan var 8.
Och inte nog med att det var konstigt att vakna, jag hade de sjukaste jobbdrömmarna och när en i personalen försökte väcka mig var jag paralyserad. Jag hörde precis allt hen (kommer inte ihåg vem det var) försökte säga mig, men jag kunde inte för allt i världen röra läppar eller kropp. Inte ens slå upp ögonen.
Fick panik.
Efter kanske 5-10min lyckades jag slita mig ur koman.
Riktigt ruggigt faktiskt. Trodde seriöst att jag fått en propp i hjärnan eller något. Alla symptomen stämde liksom.
Och sedan dess har kroppen gått på sparlåga, varit utmattad och i princip hela kroppen var rädd för att somna om.
Så till kvällen tog jag mina Theralendroppar, satte på South Park och hoppades på det bästa.

Men då. Preciiiiiiis när jag börjar känna lugnet och tröttheten komma över mig så hör jag något genom hörlurarna.
Plaskande, stönande, hostande.
Självklart sitter min rumskamrat och kräks bakom skärmväggen i samma rum.
Så jag slängde mig efter min mobil, sprang ut i korridoren i bara t-shirt och hotpants (kan ju tillägga att jag inte visar mina ben nakna utom i yttersta nödfall, och detta var ett sådant), ropade på personal och började hyperventilera och gråta.
Gick inte in på mitt rum igen på säkert 30-60min (minnet är svagt).
Arg, ledsen och ångest över öronen hade jag...


Aja, nog om detta. Idag blir det lunch med mamma och nån gång sen ska jag väl träffa Jools. Vet inte vad vi ska hitta på, men ses ska vi väl.

/J