Det var igår som det slog mig tror jag. Slog till riktigt hårt.
Hur situationen ser ut.
Att jag snart, vid endast 24 års ålder, kommer att vara skild.
Att jag kanske redan denna vecka, får åka hem till en tom lägenhet.
Att Izzi kanske snart försvinner ur mitt liv.
Att allting går så sjukt fort fram, och att det redan pratas om vem som ska flytta in i Annas ställe kväver mig.

Jag får panik. Känner mig trängd. Kroppen hamnar i obalans och matlusten försvinner när jag tänker på det.
Det var inte såhär jag tänkte mig mitt liv för 5 år sedan. Inte alls.
Jag trodde jag skulle leva lycklig med mitt livs kärlek, ha barn, fast jobb och inga ätstörningar.
Att jag steg upp på morgonen och kände att "fan vad jag är glad att jag lever".

Istället sitter jag som sagt här. På psyk.
5 överdoser/suicidförsök under 2013.
Soon to be divorced.
Ätstörningarna har jag knappt ens lagt energi på att försöka ändra på. Allt annat har varit "viktigare".

Med försöket att försörja en familj och med en hyra på 7010 spänn med en usel vårdlön, har jag bränt ut mig, blivit sjukskriven och får äta medicin som ska hjälpa mig att inte vilja dö (som att den funkar liksom...)


Mitt liv har tagit en sån vändning 2013. En vändning och ner i skiten där jag aldrig trodde jag skulle sitta.
Men nu är det 2014. Ett förhoppningsvis bättre år väntar. Ett år där jag och Anna kan komma överens.
Där jag får träffa Izzi och komma närmare honom. Lära känna honom och ha honom ibland för mig själv.
Där jag kan jobba som jag ska.
Ett år utan självmordsförsök och utan dåliga impulser.
Ett år av självbehärskning, hälsa och välmående.


Är det för mycket begärt.....?