Orkar inte.
Mitt huvud håller på att sprängas i bitar. Tårarna trycker bakom ögonlocken och det enda jag kan komma på för att inte göra mig själv mer illa än på länge (några dagar) är att svulla födelsedagstårta.
Pulsen är i hundraåttio.
Klart att det inte alls skulle bli så lugnt som jag trodde.
Självklart kommer kraven som ett brev på posten innan jag ens satt foten i lokalerna.
Självklart finns det åter igen "bara en som kan göra det".
Självklart finns ingen förståelse för nånting och självklart måste jag finna mig i det.
Det ingen tänker på är att går det ut över mig går det ut över alla.
Jag vill inte sjukskrivas igen.
Jag vill inte ligga på intensiven igen.
Jag vill inte ligga på en avdelning som inte hjälper mig- igen.
Jag vill bara komma tillbaka till livet igen. I min egen takt. Så jag för en gångs skull kan få må bra. För jag minns ärligt talat inte när jag mådde
riktigt bra senast....
Kommentarer
Trackback
