Imorgon har jag varit på 51:an i en vecka. Känns typ som jag kom igår. Folk har kommit, folk har gått.
Efter helgens bedrifter känns det som att de inte släpper mig i första taget heller.
Men man ska aldrig säga aldrig, rätt som det är så skriver de väl ut mig.
Vet inte heller vad jag egentligen vill. Kom ju hit "frivilligt", men än så länge har det inte blivit något bättre.
Mitt självskadebeteende har blivit värre de senaste månaderna. Varför vet jag inte riktigt, men både tankar på att skada sig och handlingar har blivit mycket starkare.

Tänker väldigt mycket på barn nu. Jag vet att jag har världens finaste son redan, men det känns som att det börjar bli min tur att vara gravid.
En längtan jag haft så länge jag kan minnas.
En längtan som jag vet aldrig kommer försvinna.
En längtan som gör ont i hela min kropp.
En längtan som får det att knyta sig i magen på mig och som gör att jag vill kräkas.