Nu är det äntligen kaffe. De ställer inte fram kaffe (och skorpor) förrän vid 6 så det har varit en lång väntan. 

Jag är verkligen kluven. En del av mig vill stanna här. För att det går bra. För att jag får hjälp att hantera ångest och känslor.

Var hemma igår och det gick inte så bra. Inte på det sättet att vi bråkade eller att jag inte trivdes hemma, men i mig själv var det kaos. Ångesten tog överhanden och jag blev självdestruktiv.

Både fysiskt och psykiskt.

Så vill jag inte ha det. Jag vill inte åka hem och inte vara säker på att det kommer gå bra. Jag vill inte utsätta Anna och Izzi för ett nytt självmordsförsök eller blodbad. 

Jag vill vara helt säker och ha motivationen att hålla det.

Just idag är jag väldigt ambivalent till hur jag känner att det kommer gå.

Det sista jag vill är att falla tillbaka i gamla vanor med alkohol och bråk.

Saker måste bli bättre nu.

Det bara måste.