Det är alltid med blandade känslor som jag tar mig utanför dörren nuförtiden. Varje steg är ett motstånd och varje steg är ett framsteg.
Min hy har blivit förstörd av mediciner, så med skammen nerdragen över ansiktet tar jag tunga steg ut på Stockholms gator, för att visa upp mig.
Jag har ett stort bandage på armen just nu. "Bakterieabsorberande" sa sjuksköterskan som la om det. Sved som fan gjorde det.
Ikväll kommer far och lillasyster och hälsar på, och just nu känner jag att jag helst av allt bara vill vara ifred och gråta. Gråta tårar som inte vill komma ut.
"Torka aldrig tårar utan handskar", jomen det är lätt när man varken har tårar eller handskar.
På avdelningen är det tyst just nu. Det enda som hörs är personalens skiftbyte.
För er som inte vet så ligger jag inlagd på en psykavdelning just nu. Jag är kanske inte mer psycho än någon annan egentligen, men mina demoner i huvudet har fått mer plats än vanligt och det är väl därför jag är här. Som nån slags paus.
Paus och paus förresten, det är inte som att man blir direkt bättre. Inga samtal, bara medicinering.
Theralen hit och Theralen dit, de delar ut Theralen som om det vore gratisprover på tuggummi.